|
Malt whisky tillverkas av tre ingredienser: korn, vatten och jäst. Nedan
beskrivs tillverkningsprocessen steg för steg.
Mältning
Mältningen startar med att kornet blötläggs, det får ligga så några
dagar, och därefter ska det torkas. Det kan göras på olika sätt.
Antingen kan man göra på det traditionella sättet att torka den i en
kölna (speciellt hus med pagodatak) där varm luft får strömma genom ett
speciellt golv (mältningsgolv) samtidigt som man vänder på kornet med
speciella spadar. Då eldar man torv eller kol under golvet i en stor ugn
och låter den varma röken sippra genom golvet. Det ger malten en
distinkt smak av rök. Det moderna sättet är att göra detta är att
använda ugnar och maskiner för vändningen av kornet. Värmen gör att
kornet börjar jäsa och gro och stärkelsen omvandlas till socker. När
kornet väl torkat och kylts lagras det innan det används vidare. Många
destillerier har övergått från att mälta kornet själva till att köpa in
från stora mälterier som ex Port Ellen Maltings på Islay. Laphroiag
mältar t ex 10 % eget korn och köper 90 %. Glenfiddich köper 100 %.
Balvenie tillhör de som alltjämt mältar allt sitt korn själva.

Torvmosse på Islay.
Mäskning
Nu mals kornet till en mjölliknande konsistens, gröpe (eng. grist). Den
blandas med hett vatten i stora mäskkar (eng. mashtun). Första
vattenbadet är vid ca 60 grader och sedan ökar temperaturen vid de två
efterföljande baden. På detta sätt tas sockret om hand och resterande
stärkelse omvandlas till socker. Moln av ånga
stiger upp från mäskkaren och fyller luften med den mycket speciella och
skarpa doft som omger alla destillerier. Vattnet från de två
första baden går vidare till ett jäskar. Medan det tredje badets vatten
återanvänds vid första badet vid nästa mäskning. Vätskan som nu finns i
jäskaret kallas vört och innehåller inte någon alkohol.
Mäskningen tar några timmar och den färdiga vörten skiljs från
maltresterna genom att mäskkaren töms genom silliknande bottnar.
Resterna, d v s den urvattnade malten kallad ”draff”. Den säljs eller
skänks oftast vidare för att användas som djurfoder.
Jäsning
Nu tillsätter man färsk jäst och låter vörten jäsa i jäskar (eng.
washback). Dessa kan vara av trä eller rostfritt stål. T ex använder
Laphroaig rostfritt stål och
Glenfiddich
trä (se bild). Vilket som är bäst för smaken är ovisst.
Storleken
varierar från 6 000 upp till 45 000 liter.
Vörten och jästen fyller jäskaren upp till en halv meter från kanten.
Anledningen till detta blir uppenbar då jästen verkar på sockret som
omvandlas till alkohol och frigör en stor mängd koldioxid. Detta gör att
vörten börjar bubbla och skumma intensivt samtidigt som temperaturen
stiger. Efter två till tre dagar lugnar den febrila aktiviteten ned sig
och jästen har slutfört sitt arbete. Efter jäsningsprocessen
kommer alkoholhalten att vara ca 5-8 %.
Så här långt är
processen identisk med den som används när man tillverkar öl, men här
skiljs whiskytillverkningen från ölbryggningen. Den grumliga brygden
hälls i kopparpannor (potstills) för att bli whisky (lagligt får den
inte kallas whisky förrän den lagrats minst tre år på ekfat, två i USA).
Destillering
Maltwhisky destilleras oftast två gånger i kopparpannor, vars
karakteristiska form (se bild: foto
Ian Gray)
blivit symbolen för whiskydestillerier. Mäsken
destilleras en första gång till en sprit med ungefär 20 - 26 %
alkoholhalt i den så kallade mäskpannan (eng. wash still). Resultatet
kallas för 'low wines and feints'. Det destilleras en gång till i en
nästa panna, spritpannan (eng. spirit still). Det som kommer ut ur den
kallas för Britthish Plain Spirit och förkortas ofta som bps.
Alkoholhalten på den spriten brukar ligga på cirka 70%.
Koppar anses vara den bästa metallen att bygga pannorna i, det är
lättarbetat, klarar av rostangrepp och leder värme bra. Kopparen nöts av
processen och därför måste tjockleken kontrolleras med jämna mellanrum.
Formen på
destilleringskärlen är mycket viktig, eftersom den bestämmer hur mycket
av de oönskade ämnen/partiklar som sjunker tillbaka, och hur mycket av
de önskade som släpps igenom. Vissa destillerier (bland annat
Auchentoshan) destillerar även en tredje gång.
Efter den första
destilleringen är det destillatörens (eng. stillman) ansvar att spriten
från mäskpannan till spritpannan blir lyckad och ett misstag behöver
inte märkas förrän långt senare när whiskyn har mognat. Flödet styrs med
kranar på sidan av en 'spirit safe' och genom fönstren på denna kan
destillatören kontrollera spritens utseende. Detta är av stor betydelse
då den första delen av destillatet, så kallat 'foreshots' (eller 'head'),
är orent och giftigt och måste hållas separat. Destillatören tittar
noggrant medan den färglösa vätskan forsar förbi efter tecken på att 'middlecut'
(eller 'heart'), dvs den delen som används till lagring kommer. Med en
snärt på kranen leder han den till ett annat kärl innan den blir för
svag och övergår till det som kallas 'feints' (eller 'tail'). Både 'foreshot'
och 'feints' blir återanvända medan 'middlecut' går vidare till lagring.
Hur mycket man väljer att ta som 'middlecut' varierar, destillerier som
Glengoyne och Aberlour tar tidigt, 73% respektive 71%. Under slutet av 'middlecut',
cirka 60%, börjar sent förångade och rökluktande ämnen som t ex
finkeloljor uppstå vilket man tar med hos de något kraftigare och
rökigare destillerierna Laphroaig, Ardbeg och Caol Ila.
Lagring
Efter destilleringen är det dags att fylla destillatet i ekfat. De
flesta destillerier använder begagnade sherry- eller bourbonfat.
Macallan lagras dock nästan uteslutande på begagnade sherryfat som
endast använts för att lagra sherry i tidigare. Fatlagringen resulterar
även i att whiskyn får sin karaktäristiska färg. Under lagringen färgas
den av ligniner och tanniner i träet. Beroende på vad som lagrats i
faten tidigare får olika whiskys olika färg. Sherryfat ger en mörkare
färg. Vissa brukar tillsätta färgämnet E150 för att göra färgen mer
visuellt tilltalande. Det är vanligast i blended men förekommer även i
single malt. Spriten är lagligt sett inte skotsk whisky förrän den har
lagrats i minst tre år på fat. Under lagringen avdunstar en del av
alkoholen genom ekfaten. Den förlorade mängden alkohol,
kallad 'the Angels Share', uppskattas till cirka 2% per år. Lagring är
den process som ger whiskyn mest smak. På senare tid har
experimentviljan exploderat och väldigt många olika varianter existerar.
När man talar om att en whisky har en finish kan den vara lagrad på
bourbon i tio år för att t ex avslutas på ett portvinsfat. Hög
ålder ger dock oftast en fylligare, "snällare" och mer balanserad
karaktär, medan en ung whisky brukar vara mera spritig och burdus.
Att låta whisky lagras för lång tid på fat kan inverka negativt på
slutresultatet, då det är få fat som klarar av lagring uppemot 30-40 år.
Buteljering
Innan whiskyn kan tappas på flaska ska den spädas med vatten till önskad
styrka, vanligtvis 40, 43 eller 46 %. En del buteljeringar späds inte
utan de tappas direkt på flaska, Cask Strength eller Raw Cask. Det ger
en mycket stark whisky som med fördel avnjuts med några droppar vatten.
En annan beteckning kan vara Single Cask, då kommer flaskans innehåll
från en enda tunna. Vid buteljering kylfiltreras whiskyn oftast för att
enklare uppnå en konsistent smak. Det tar även bort små partiklar som
innehåller smakämnen. På vissa flaskor kan det stå ”unchill-filtered”
och då har man valt att inte kylfiltrera whiskyn. De flesta destillerier
skeppar sina tunnor till stora buteljeringsfabriker. Glenfiddich,
Bruichladdich och Springbank tillhör de få som faktiskt buteljerar sin
whisky på samma
ställe som whiskyn tillverkas samt använder samma vatten som den görs
av! Många destillerier säljer tunnor till företag och privatpersoner (se
oberoende buteljerare >>) som gör
egna buteljeringar. Några stora företag är; Signatory, Murray & McDavid,
Cadenheads, Gordon & MacPhail och Douglas Laing. |